JESUS KRISTUS PREEXISTENS [243] PAGE 11 GUDS KRISTNA KYRKOR

Jesus Kristus Preexistens [243] Page 11

Frågan om Jesus Kristus preexistens är egentligen uppdelad i två ämnen. Den ena är frågan om en preexistens som och med Gud före begynnelsen av hela skapelsen. Med andra ord, slutsatsen att han var preexisterande innan den andliga skapelsen. Den andra aspekten är att Kristus var preexistent som andlig varelse innan han blev mänsklig genom Inkarnationen. Denna uppsats behandlar utgångspunkten att han var preexistent före den fysiska skapelsen men att han inte var den ende sanne Guden.

Bibeln är tydlig över att det fanns bara en enda Sann Gud och att Han sände Jesus Kristus (Joh. 17:3). Bibeln förklarar även att ingen människa någonsin har sett Honom eller någonsin kan se Honom, och att Han vilar i ett ouppnåeligt ljus. Han allena är odödlig (1Tim. 6:16) (se uppsatsen On Immortality (o. 165)). Denna aspekt är vidare undersökt nedan. I detta hänseende , är Kristus inte preexisterande på samma sätt som Gud existerade. Gud var ensam i sin bidande evighet. Inte desto mindre är Bibeln lika tydlig att Kristus hade en preexistens som en andlig varelse innan upprättandet av jorden.

Aposteln Johannes skrev om Kristus och förklarade, i berättande form, hans preexistens. Johannes evangelium 1:1 tolkas av trinitarier som:

John 1:1 I begynnelsen var Ordet och Ordet var med Gud och Ordet var Gud

Vi känner till att detta är en felaktig översättning från Peshitta och det sätt som de antika texterna användes. Peshitta visar att för att vara så, till och med genom Lamsas översättning som, i försök att likrikta texten till trinitarismen, tolkar den som följande:

Ordet var i begynnelsen, och det speciella Ordet var hos Gud, och Gud var det Ordet.

Detta visar på en annorlunda struktur för den sista delen. Concordant Literal New Testament visar den verkliga bokstavliga innebörden hos orden och deras struktur från grekiskan.

I begynnelsen var ordet och ordet var mot Gud, och Gud var ordet. Detta var i begynnelsen mot Gud.

Texten talar om förhållandet och riktningen för Jesus Kristus hängivenhet gentemot Gud Texten fotsätter i Johannes evangelium 1:3.

Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.

Således talar den första texten här om logos som ordet. I biblisk tid kallade de det för Memra; logos är en grekisk term och memra är den hebreiska termen för Guds ord så som vi förstår det från det Gamla Testamentet.

Radikala unitarier, exempelvis de som förnekar Kristus förutvarande bortom Mariam (eller Maria) hävdar att detta var inte Kristus, utan en hypotetisk form av Guds kraft som Hans gudomliga yttrande.

Johannes evangelium kapitel 1 förklarar dock denna syn i närmare detaljer, vilket skulle föranleda denna tolkning.

Johannes talar i sitt evangelium om Johannes Döparen (återigen citerat från texten i Concordant Literal New Testament i Coxs original) från Johannes 1:6-14.

6 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. 7 Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom det.(svenska översättningen av år 2000 har ’honom’ istället för ’det’. övers. anm.) 8 Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. 9 Det [var det] sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.10 Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.11 Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.12 Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,13 som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.14 Och Ordet blev människa [och tabernakel] och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Det kom en man utnämnd av Gud och hans namn var Johannes. Denne man kom för ett vittnesmål, att han skulle vittna om ljuset, så att alla skulle tro genom det. Han var inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset. Det var det sanna ljuset – som upplyser varje människa – som kom till denna världen.

I världen var han och världen kom till genom Honom, och världen kände Honom inte. Till sina egna kom Han och de som är Hans egna accepterade Honom inte. Dock, till alla som tar emot Honom, ger han rätten att bli till Guds barn, till de som tror på Hans namn, som var född, inte av blod, ej heller av köttets vilja, ej heller av människans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev till kött och ett tabernakel bland oss, och vi skådar Hans ära, en ära som hos en enfödd från Fadern, full av ära och sanning.

Logos blev till kött och tabernakel bland oss. Vi skall undersöka detta nedan.

Det finns ingen obestämd artikel i det grekiska språket, så detta måste bli slutlett och tillagt. Detta är problematiskt i texten i Johannes evangelium 1:1. Många översättare anser att det skulle gälla och tilläggas i Johannes 1:1 och översätter detta och ordet var en Gud. Denna syn har förtjänster som vi skall se i Johannes evangelium 1:18 och andra texter. I varje fall är Johannes 1:1 felaktig så som vi ser det vanligtvis. Den korrekta översättningen, även om ordföljden är bevarad innehåller begrepp av till och inte med så som det lärs av trinitarer.

De radikala unitaristernas försök att sätta denna text som ett exempel på hur Guds idémässiga krafts tillblevelse i köttet snarare än en varelses tillblivelse i köttet. Detta är kärnan och hjärtat i deras misstag.

Johannes Döparen talade om Jesus Kristus som varande före honom själv. Det förekommer en annan förändring i de antika texterna i grekiskans Receptus eller Received Text of the Reformation, och därför i de följande översättningarna, så som vi ser i nästa sektion.

Johannes evangelium 1:15-18 15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.” 16 Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. 17 Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. 18 Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära

Johannes säger klart och tydligt att Kristus var före honom. Ändå vet vi att Johannes var sex månader äldre än Kristus och det var fysiskt omöjligt för Kristus att ha varit före honom. Således talar Johannes om en preexistens. Denna preexistens var som en gud en elohim eller en theoi, som vi känner till från de antika texterna och detta ändrades i Receptus.

Concordant Literal återger texten som:

Johannes vittnar om Honom och ropade och sade, ”Detta var Han om Vilken jag sade ’Han som kommer efter mig, har kommit före mig’ för Han var först före mig.” för av det som uppfyller honom har vi alla erhållit, och nåd för nåd. Ty lagen gavs genom Moses; nåd och sanning kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Guden som är i Faderns famn, Han visar Honom.

Texten visar här strukturen hos texten angående Johannes uttalande att Kristus var före honom. Texten i Johannes 1:18 är i verkligheten ’monogenes theos’ som betyder enfödde Gud och detta framgår av Marshall’s Greek English Interlinear. (Det märks också i Arameiska hos Peshitta). Dr Hort har skrivit en lärd avhandling om förekomsten av denna term ‘monogenes theos’ (On Monogenes Theos in Scripture and Tradition; jfr. även uppsatsen On Immortality [165]). Det finns utförliga bevis att denna term är korrekt. Det ignoreras bara av den huvudsakliga kristendomen och binitarerna som försöker att förneka effekterna av texten.

Efesierbrevet 3:9 i KJV kan användas för att argumentera för preexistensen.

Ephesians 3:9 Och att få alla människor att se vad släktskapet med mysteriet, vilket från begynnelsen av världen varit dold i Gud, som skapade alla ting genom Jesus Kristus: (KJV, med emfas)

Efesierbrevet 3:9 och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från världens början varit dold hos Gud, som har skapat allt.

År 2000 svenska översättning

Dock existerar inte orden ‘by Jesus Christ’ i de antika texterna och är ett senare tillägg i KJV från Receptus och detta förekommer inte i andra Biblar (se not till v. 9 i Companion Bible).

Hebreerbrevet 1:1 i KJV noterar också skapelsen av världen genom Kristus.

Hebreerbrevet 1:1-2 1 Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, 2 men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom.

På ett liknande sätt har även denna text blivit felaktigt översatt eftersom ordet är ‘aion’ vilket betyder ’tid’ och inte ‘världen’ så som översättningen försöker att påstå (jfr. Companion Bible not till v. 2). Kristus gjordes till lite lägre än änglarna, men det var inte alltid så. Hebreerbrevet 2:17 visar att han skapades som sina sina bröder så att han kunde bli till en barmhärtig och trofast överstepräst.

Messias deklarerade även sin preexistens i ett antal texter.

I Johannes 5:37 ser vi att Fadern sände Kristus och Kristus deklarerar att ingen människa har sett Gud eller hört Hans röst vid något enda tillfälle. Så Johannes två vittnesmål deklarerar att ingen har sett Gud, ändå används termen elohim om den varelse som talade till patriarkerna och profeterna i det Gamla Testamentet. Om denna varelse inte var den ende sanne Gud, vem var det då?

Vi kommer att se att det bara kunde ha varit Kristus, men att den konsekvent och tydligt genom det Gamla Testamentet kallades för Yahovahs Ängel och vi skall finna bevis i det Nya Testamentet för denna terminologi också.

Det finns en annan aspekt av att vara sänd som behöver vidare undersökning.

Johannes evangelium 13:3 Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud.

Här anses termen ’från Gud’ vara helt enkelt som tillblivelse som celluppkomst i Marias livmoder av radikala unitarier. Omvänt anser binitarer det som en form av frånskiljnad från den ende sanne Gud. Denna syn uppträdde i den kristna kyrkan ursprungligen som modalism, som härrörde från den hedniska dyrkan av guden Attis. Efterföljarna av dyrkan för Attis höll ursprungligen att aspekterna av Fader och Son var funktioner hos den ende Guden. Denna doktrin upptogs som modalism i Rom men det var inte bibliskt överensstämmande och var tvunget att anpassas för att bli till binitarism från kyrkomötet i Nicea år 325 e. Kr. och senare trinitarism år 381 e. Kr. efter Konstantinopel. Vid det tredje och fjärde århundradet beklagade sig prästerskapet för Attis i Rom att kristendomen hade stulit deras doktrin (jfr. uppsatsen The Origins of Christmas and Easter (No. 235)).

Johannes 12:44 visar att Kristus var sänd av Gud.

Johannes evangelium 12:44 Jesus ropade: ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som

har sänt mig,

Detta innebär ett avskiljande. Radikala unitarer säger att det var i begreppsmässig mening från livmodern. Andra har en annan uppfattning och försöker och försöker att hysa uppfattningen om en sann Gud och ändå hålla kvar vid den uppenbart problematiska uppfattningen om två varelser den ena underordnad den andra. Johannes evangelium 3:17 visar dock att han sändes in i världen av Fadern och visar således på en preexistens.

Johannes evangelium 3:17 Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

Uppfattningen här av ‘att sända’ behöver undersökas i grekiskan. Ordet är SGD 649 apostello vilket betyder att sätta åtsido eller sända ut på mission. Begreppet om avskiljnad är även inblandat och är uppfattningen i Concordant Literal New Testament. Ordet SGD 3992 pempo är även det inblandat i texterna som menar att avskilja. Begreppet i användning och form visar på konceptet att särskilja genom särskild rörelse på ett tillfälligt ärende.

Detta begrepp visar i formerna som används rörande Guds handlingar i det mänskliga fältet. Kristus inkarnation var ett tillfälligt ärende för Gud i den fortgående planen för frälsning.

Det finns dock ett antal viktiga texter vilka deklarerar Kristus preexistens och förklarar förhållandet. Ett viktigt exempel är Fillipperbrevet 2:5-7. Det är mycket förvanskat i KJV och andra översättnmingar av trinitära orsaker men RSV verkar vara en mer ärlig översättning.

Filipperbrevet 2:5-10 5 Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6 Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7 utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8 gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9 Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namnsom står över alla andra namn, 10 för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden,

Texten har en uttryckt mening för texten i Hebreerbrevet. Detta är ett klart uttalande att Kristus var i form eller ’morphe’ av Gud men inte tänkte jämlikt Gud var en sak att gripa, eller ta genom våld, så som Satan hade försökt att göra (jfr. Jes. 14:12-14 och Hes. 28:6-15). Han ödmjukade sig då (eller tömde) sig själv, blev till människa och led döden på korset (se uppsatsen The Cross: Its Origin and Significance (No. 39)). Denna text är ett klart konstaterande för Kristus preexistens. En annan tydlig text är Johannes evangelium 17:5.

Johannes evangelium 17:5 Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen

var till.

Således gjorde Kristus anspråk på preexistensen i ära innan världen kom till. Alltså gjorde han anspråk på en preexistens åtminstone jämbördig med Guds söners som fanns närvarande vid skapelsen som vi ser i Job 38:4-7.

Job 38:4-7 4 Var var du när jag lade jordens grund?

Låt höra, om du vet och kan! 5Vem bestämde dess mått? Det vet du nog! Vem spände mätsnöret över den?

6 Var fick dess grundvalar fäste, vem lade dess hörnsten, 7 medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?

Vi känner till att Satan är Ljusbäraren eller Morgonstjärnan för planeten och vi vet att Kristus skall avlösa honom som Morgonstjärnan. Texten visar att han gör anspråk på preexistensen på en nivå med dessa varelser (jfr. uppsatsen Lucifer: Ljusbringare och Morgonstjärna [223]

Kristus sade även: Jag har sett Satan slungas ner från himlen som en blixt (Luk. 10:18). Antingen såg han honom falla eller inte. Han hade inte uppstigit till himlen vid denna tiden för han var ännu inte död, än mindre uppstigen. Jesaja och Hesekiel upptar fallet i deras arbeten. Alltså, om Kristus inte hade en preexistens, så kunde han inte ha skådat detta fall.

Det kan argumenteras att detta skulle skett vid prövningen i öknen men de Gamla Testamentets texter som anser det som ett fall i sig själv är i förfluten tid (jfr. Jes 14:12). Detta skulle rankas som en utsvävande fantasi om Kristus inte hade en preexistens. Konceptet att detta skulle vara relaterat till Kungen av Babylon som en människa, som vissa apologister gör gällande och framför, förringar profetians kraft.

Kristus identifieras även som Sabbatens Herre. Det trängande i denna text är att han gav oss Lagen.

Matteus evangelium 12:8 Ty Människosonen är herre över sabbaten.”

Ur dessa texter ser vi konsekvenserna av en preexistens och en kunskap och medvetande hos Fadern.

Matteus evangelium 11:27 Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.

Denna vetskap innebär även en preexistens så som vi ser i Johannes evangelium 17:24.

Kristus känns igen i det Nya Testamentet på nivå med Morgonstjärnorna hos den angeliska Värden som vi ser i Apostlagärningarna. I Apostlagärningarna 7 ser vi att det var en Herrens Ängel som talade med Moses och de var denna Herrens Ängel som var med Moses i öknen (Apg 7:30, 35-39).

I denna text identifierar Stephen Kristus som Herrens Ängel vid Sinai och med kyrkan i vildmarken och öknen.

Begreppet Guds högra hand i Andra Mosebok 15:6 är att Kristus, så som han agerade, är det Gamla Testamentets Yahovahs Ängel. Vi ser att Kristus sitter vid Guds högra hand.

Jesaja 9:6 i Septuagint konstaterar klart och tydligt att han var Ängeln av det Stora Rådet och det Nya Testamentet lägger denna text till Kristus

Paulus hävdar att han mottogs så som en ängel till och med som Kristus (Gal. 4:14).

Paulus fastslår tydigt att Kristus var i öknen med Israel i Exodus.

Första Korinthierbrevet 10:1-4 1 Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. 2 Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. 3 Alla åt de samma andliga mat, 4 och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus.

Att föreslå att Kristus var där endast som en föreställning i Guds sinne, vilken ingen ändå såg, bagatelliserar användandet av språk och metaforer i Bibeln.

Job 33:23-26 hänför till Ängeln av de Tusende som löser människor från graven.

Job 33:23-26 23 Om det finns en budbärare med honom, en tolkare, en bland ett tusen, att visa för människan sin uppriktighet: 24 Dår han nådig för människan och säger, Fräls honom från att gå ned i avgrunden: Jag har funnit en lösen. 25 Hans kött skall vara friskare än ett barns: han skall återvånda till hans ungdoms dagar: 26 Han skall be inför Gud, och han skall bli föredragen inför honom: och han skall se hans ansikte med glädje: för han skall överhända inför människan hans rättfärdighet. (KJV, över. till svenska av a. Binder)

Återigen har översättningar som KJV blivit ändrade i detta hänseende eftersom det endast är Kristus som är förmedlare och förlösare. RSV till exempel är mer konsekvent.

Job 33:23-26 23 Om där inför honom är en ängel, en medlare, en av de tusen, att fförklara för människan vad är rätt för honom; 24 och han är en nådig för honom, och säger, `Fräls honom från att gå ned i Avgrunde, Jag har funnit en lösen; 25 låt hans kött bli friskt med ungdom; låt honom återvända till dagarna av hans ungdomliga vigör´; 26 därefter ber människan till Gud, och han accepterar honom, han kommer in till hans närvaro med glädje. Han förtäljer för människan hans frälsning. (RSV, över. till svenska av a. Binder)

23 Om då en ängel kommer till honom, ett av de tusende sändebuden, och förklarar honom rättrådig, 24 då har Gud förbarmat sig och sagt: ”Rädda honom från att sänkas i graven, lösen är erlagd. 25Hans kropp blir smidig som ynglingens, han återfår sin ungdoms kraft. 26När han ber till Gud blir han bönhörd, han får träda fram inför honom med jubel. (år 2000 svenska övers)

Första Mosebok 48:15-16 visar också att elohim eller Jakobs Gud var Förlösningens Ängel.

Genesis 48:15-16 15 Israel välsignade dem och sade: ”Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som har varit min herde från min första stund till denna dag, 16 den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn. Genom dem skall mitt namn leva vidare, mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks. Må de föröka sig och bli talrika på jorden.”

Förlösningens funktion är Kristus privilegium. Messias är den givne kandidaten för denna funktion. Messias skulle alltså således preexistera som Förlösningens Ängel och Israels och Jakobs elohim (jfr. Ps. 45:6-7 och Heb. 1:8-9). Vem denna elohim än var, så var det inte Eloah.

I Första Mosebok 7:16 ser vi att denne elohim befallde Moses. Yahovah stängde också in Noa och hans familj i arken. Det var Yahovah elohim som talade med Adam i Första Mosebok 3:8.

Femte Mosebok 32:8-9 visar att Israel var tilldelade av den Högste Gud till Yahovah så som hans arvedel. Denna text ändrades av de rabbinska judarna i den masoretiska texten någon tid efter det första århundradet. Denna förändring kan ses i KJVs översättning som lyder:

Femte Mosebok 32:8-9 8 När den Högste tilldelade nationerna deras arvedel, då han separerade Adams söner, satte han gränserna för folken enligt antalet Israels barn. 9 För Herrens del är hans folk; Jakob är lotten av hans arvedel. (KJV, övers till svenska av a. Binder)

Septuagint (LXX), Dödahavsrullarna (DSS) och Klemens första epistel visar att det ursprungligen löd enligt Guds söner, återgivet som Guds änglar i grekiskan. RSV återger texten på de antika manuskripten som:

Femte Mosebok 32:8-9 8 När den Högste gav nationerna deras arvedelar, när han skiljde männens söner, fastställde han gränserna för folken enligt antalet Guds söner. 9 För Herrens del var hans folk, Jakob hans tilldelade arvedel. (RSV)

Herren här är från hebreiskans Yahovah och han blev tilldelad Israel som sin del av den Högste Gud.

Vi har således fastslagit bortom allt tvivel att det Nya Testamentet menar, av Kristi ord och apostlarna från Johannes Döparen och framåt att Kristus var preexistent. Faktum är att han säger (Joh. 8:58) jag var innan Abraham blev till. Detta var en deklarering av hans preexistens. Det kom också att tas som en deklaration av hans gudomlighet. Var han Gud eller var hans en ängel eller var han både och? Svaret är att han var både och som vi skall se. Om han var både och, hur är det möjligt?

Problemet som vi här ser vilar i vårt språk, inte i hebreiskan. Vårt språk har bara ett enda ord för Gud. Hebreiskan har ett otal namn. Problemet vilar även i de trinitaras teologi, vilken härstammar fårn en antik hednisk teologi. Ordet ängel är också endast ett ord som betyder budbärare. Han var en Guds son av vilka det finns många som var ordnade under Morgonstjärnorna (Job 1:6; 2:1; 38:4-7).

Mer därtill, känner vi till att vissa texter är simpla förfalskningar gjorda av trinitarerna. Exempel är Första Timotheusbrevet 3:16; Första Johannesbrevet 5:7; samt även tilläggen till de tidiga Alpha och Omega-texterna i Uppenbarelseboken (jfr. uppsatsen Arche of the Creation of God as Alpha and Omega (No. 229) och noterna till texterna i Companion Bible).

Vi känner till från det Gamla Testamentet att den Högste Guden var den ende sanne Gud. Han kallades Värdarnas Yahovah. Han kändes som Eloah. Alltså är Eloah det singulära namnet för Gud i hebreiskan, vilket inte hade något plural alls. Vi vet att Eloah, som singulär ende sanne Gud, var målet för dyrkan i Templet. I Job 33:26 ser vi att Eloah var föremålet för böner.

Skillnaden ansågs som mycket viktig vid tiden för den sista återupprättelsen under Esra och Nehemja. Esras bok sträcker sig för att visa Guds funktion och plats i Bibeln. Namnet för den ende sanne Gud är Eloah och detta var det namn som han var känd när Moseböckerna skrevs så som Eloah förekommer vid ett flertal tillfällen i Jobs Bok. Job verkade vara skriven av Moses som kanske en av de första böckerna i Bibeln.

Ordspråksboken visar att namnet för den ende sanne Gud är Eloah, i Ordspråksboken 30:4-5. Det framställer en retorisk fråga om namnet och gör sonen skiljd från denna varelse i samma text. Namnet Eloah framställs i nästa vers.

Esra visar att Eloah är Templets Gud.. Från Esra 4:23 till Esra 7:26 visas vi funktionen och förhållandet hos Gud till Hans Tempel. Templet är Eloahs Hud och inte Elohims Hus. Elohim ÄR Eloahs hus, och detta är syftet och symboliken som representerar Templet (jfr 1 Kor. 3:17). Profeterna siade i namn av Israels Eloah (Esra 5:1). Serubbabel reste och byggde Eloahs Hus med Eloahs profeter till hjälp (Ezra 5:2). Han är den stora Eloah (Esra 5:8). Han är himlens och jordens Eloah och vi är hans tjänare (Esra 5:11). Våra förfäder provocerade himlens Eloah till vrede (Esra 5:12).

Kärlen är de av Eloahs Hus (Esra 5:14), vilka är i Jerusalem (Esra 5:15, 17; 6:3). Salomos Tempels kärl var även de av Eloah och de togs av Nebukadnessar och återupprättade det andra Templet (Esra 6:5) vilket byggde i dess ställe (Esra 6:7). Brännoffren gjordes för himlens Eloah av Hans präster (Esra 6:9-10). Eloah har gjort så att Hans namn vilar där (Esra 6:12). Av Esra 6:13-22 ser vi att Eloahs Hus byggdes för Honom. Det Osyrade Brödets Högtid hölls där för Honom och prästerna uppdelades för att tjäna Honom så som det var skrivet i Moses bok (Esra 6:18). De höll Påsk på den fjortonde dagen av den första månaden (Esra 6:19). Lagen är Eloahs Lag (Esra 7:14) och Esra var en skriftlärd av Eloahs Lag (Esra 7:12). Offren och bönerna görs även till Eloah (Esra 7:14-16).

Det är Hans vilja, Eloahs Vilja, som väntar (Esra 7:18) som himlens Eloah (Esra 7:21). Det är himlens Eloah som befaller (Esra 7:23). Lagmännen är satta i Hans namn och dömer enligt Hans lagar och de som inte följer dem blir sorgfälligt dömda där uppå (Esra 7:25-26).

Av denna orsak kallas de som handlar i hans namn så som hans domare, andligen eller materiellt, elohim för de är i plural som en grupp som handlar under Eloahs vilja. Det är skrivet: Gud (elohim) skall du inte smäda, och en hövding i ditt folk skall du inte förbanna (2 Mos. 22:28).

Dessa texter visar oss förhållandet mellan Eloah och Hans elohim. Han är Fadern och de är alla Hans söner (Job 1:6; 2:1) inklusive Satan. Det var på grund av denna lag som Mikael inte kastade anklagelser mot Satan när de stred om Moses kropp, utan sade: Må Herren tillrättavisa dig (jfr. Jude 9).

Termerna fader och söner är bestämda av ett förhållande där en grupp härrör från den andra vilken är singulär i sitt förhållande. Detta faktum förstods av alla i den antika världen Detta förhållandet är ett av familjen. Detta är varför Messias kan göras till en evigtvarande fader i Jesaja 9:6 så som det Stora Rådets Ängel (LXX). Det finns många faderskap eller familjer i himlen och på jorden (Efes. 3:15). Att således säga att Bibeln inte påstår att Gud är en familj av varelser så som elohim är gravt missledande. Hela strukturen i Bibeln baseras på familjeförhållanden och hela strukturen i lagen från det första till det tionde budordet baseras på Guds Familj. Har vi inte samtliga en Fader, skapade inte en Gud oss alla (Mal. 2:10).

Shema baseras på Yahovah Elohenu. Gud sade och det var givet till Moses att: Jag skall bli vad jag kommer att bli (2 Mos. 3:14 jfr. fotnot till Oxford Annotated RSV). Eloah blir till elohim. Han blir till allt i alla (Efes. 4:6). Denna skillnad sågs också i kaldeiskan. Eloah är Elahh på kaldeiska. Elohim är Elahhin. Termen Elahh utgjorde basen för den arabiska termen Allah’h. Detta är den fundamentala frågan som står på spel i den första trosbekännelsen i Islam: det finns ingen annan Allah’h [Eloah] utom Allah’h [Eloah]. Elohim, samtliga av dem, härrör från Eloah som ensam är den Store Eloah av himlen, Elyon eller den Högste. Termen Allah’h används endast inom Islam för att den inte tillåter någon pluraitet överhuvudtaget, och utesluter Kristus och Värdens elohim från ställningen som den ende sanne Gud.

Yahovahs Ängel var en elohim som var utnämnd av Eloah. Vi skall alla bli till elohim som Yahovahs Ängel vid vår ledning. (Sak. 12:8). Detta faktum förstods av den tidiga kyrkan som deklarerade Kristus preexistens och fastslog att vi skall bli till theoi. Paulus säger att det fanns många gudar eller theoi (theoi polloi) och många Herrar, vare sig de fanns i himlen eller på jorden (1 Kor. 8:5). (Det är här den engelska termen hoi polloi kommer ifrån). Eftersom alla fallna värdar har blivit förvisade till jorden när Paulus sade detta måste han logiskt sett ha talat om den lojala Angeliska Värden. Ordet theoi är det grekiska pluralet av ordet theos eller Gud. Detta är skillnaden mellan Eloah och elohim men i grekiskan finns det ett annat problem som inträder i grammatiken. Därför kom den bestämda artikeln och ackusativformen att användas om Gud och endast theos användes om en singulär elohim, nämligen Jesus Kristus eller Satan etc. (jfr. Paul refererar till Satan som theos av denna världen i meningen elohim av denna världen (2 Kor. 4:4). Åsikten att det finns en skillnad mellan elohim och theos i Bibeln (samt även att vi alla skulle bli till theoi) framfördes av Johannes Polykarpus, Polykratos och lärjungarna till Europedis med Irenaeus (jfr. uppsatsen Tidig Teologi om Gudomligheten [127]).

Kyrkan förstod detta koncept under reformationen, och det refereras till denna argumentation och de så kallade Socinierna i en fotnot till 1851års Heydock Commentary till Douay Catholic Bible som finns utgiven i Storbritannien och den engelskspråkiga världen i allmänhet. Endast Ha Elohim eller Ho Theos var den ende sanne Gud.

Det är således från detta singulära Eloah som vi får ordet eolhim. Pluralformen i ordet elohim hänförs till ett råd som vi ser i Psaltaren (jfr. strukturen i Trosbekännelse för den Kristna Tron (No. A1) CCG, 4th ed., 1996, sid. 2-6, 12, 27; samt även uppsatsen Joshua, the Messiah, the Son of God (No. 134)).

Bibeln är klar över att den underordnade elohim i Psaltaren 45:6-7 var Jesus Kristus (jfr. Heb. 1:8-9). Hosea är klar över att denna elohim var den ängel som brottades med Jakob (Hos. 12:3-4). Vi känner även till att denna ängel är den elohim som är vid ledning hos Davids hushåll (Sak. 12:8) (jfr. uppsatsen De Utvalda som Elohim [001]). Vi känner till att han kallas Yahovah och sändes till Israel av Värdarnas Yahovah som är den Högste Gud (jfr. Sak. 2:3-11).

Alltså har vi två Yahovahs av vilka den ena är underordnad och utnämnd av den andra och både är elohim. Vi ser även i Sakarja 12:8 att vi skall bli elohim så som vi ser i Psaltaren 82:6. Logiken här är klar och tydlig. Det finns en mångfald elohim, men bara en Eloah från vilken ordet elohim härrör. Ordet elohim anses tydligt hänföra till en varelse som betäcknas Herrens Ängel vilken brottades med Jakob eller Närvarons Ängel som var vid Sinai och som talade med Moses Herrens Ängel var den elohim som talade med Abraham i Första Mosebok 22:1-11.

Vi känner också till att termen Yahovah var given till fler än en varelse så som vi ser från hälsningarna hos Abraham till änglarna som kom för att ta itu med Sodom (1 Mos. 18:2 ff.). Här var de tre varelserna, vilka benämns som människor i engelskans översättning, elohim. Texten säger i verkligheten på hebreiska Here the three beings, rendered as men in the English, were elohim. The text in the Hebrew actually says: och de tre männen [‘enowshim eller dödliga] stod vid honom. Han rusade till dem och tilltalade dem som adoni (1 Mos. 18:2-3; jfr. Green’s Interlinear Bible). Bibeln känner dessa tre varelser uppenbarligen som adoni, vilket är en term som kan ges till andra helt enkelt som Herre (så som från Sara till Abraham). Alla var änglar och ingen av dem var Gud Fader, vilken ingen människa någonsin har sett. Den ursprungliga texten visar dock även att de tilltalades som Yahovah i Första Mosebok 18:27,30,32 vilket var tre av de 134 ställen i det Gamla Testamentet som Soferim ändrade texten till att lyda Adonai.

En av dessa var antagligen Jesus Kristus men de två andra var också gudomliga varelser. Varelserna igenkänns samtliga som Yahovah och därför som elohim som vi skall se och detta är medvetet feltolkat av trinitarer och den rabbinska judendomen i den msoretiska texten (MT) och därför även i KJV, för att dölja denna punkt.

Hela strukturen hos denna Yahovahs Ängel går igenom i uppsatsen The Angel of YHVH (No. 24).

Shema är också felaktigt använt eftersom det är Shema Y’isroel Yahovah Elohenu Yahovah Echad. Ordet elohenu tas ut och påstås vara Elohim, återigen av trinitarer eller binitarer grundat på samma felaktiga orsaker som återfinns i upptagandet av andra texter. Av någon orsak tas ‘echad här för att betyda förenad i stället för den första i ordningen i betydelsen allena eller allt som allt i relation till ett antal entiteter (jfr. Strongs HD No. 259, se även uppsatsen Joshua, the Messiah, the Son of God (No. 134)).

Bibeln är väldigt tydlig att det finns en sann Gud som är den Högste Guden – Han är Värdarnas Yahovah som även kallas Yahovih (SHD 3069). Yahovah är den underordnade elohim av Israel som är Herrens Ängel.

Elohim är plrualform av det ord som används för Guds söner för att utsträcka förmågan att vara Gud till Hans söner. På detta sätt blir vi till elohim, men vi kan aldrig bli en singulär Eloah. Det finns åtminstone tre varelser som kallas för Yahovah i det Gamla Testamentet vid samma tillfälle, och ingen av dem var Eloah eller den Högste Gud. Dessa tre var även kallade för änglar i förstörelsen av Sodom. När de tilltalades av Abraham och Lot, tilltalades de som Yahovah och Soferim ändrade texten i Första Mosebok 18:27, 30,32 och 19:18, 24 (och vid 134 tillfällen totalt) från Yahovah till Adonai för att dölja faktumet att det även fanns flera Yahovahs. Dessa änglar identifierades både som Yahovah och som Adonai och elohim och angels samtliga vid samma tillfälle av patriarkerna och profeterna. Första Mosebok 19:24 visar att termen Yahovah används i hänseende av två Yahovahs där texten lyder:

Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren från himlen (jfr. vi från v 13).

Bibelns logik är enkel. Det finns en sann Gud och Han sände Jesus Kristus (Joh. 17:3). Den Ende Sanne Guden är allena Gud. Han vilar i ouppnåeligt ljus. Ingen man har sett Honom eller kan någonsin se Honom, eller har ens hört Hans röst vid något enda tillfälle (Joh. 1:18; 5:37 1 Tim. 6:16). Den enfödde guden (monogenies theos ellerr elohi (jfr.. Marshall’s Interlinear och den Arameiska texten i Peshitta)) deklarerade (eller talade; ord Honom har lagts till i översatt text). Det följer därför att Kristus och apostlarna sade att ingen man har sett eller hört Eloah (eller Ha Elohim) någonsin och att vad helst som uppenbarades för profeterna kunde inte ha varit hänfört till som Eloah eller den ende sanne Guden.

Varelsen som känns som Yahovah-elohim, uppenbarade sig dock för människor och talade med dem från tiden i Edens Lustgård och framåt. Han talade också i plural till elohim (jfr. uppsatsen The Doctrine of Original Sin Part 1 The Garden of Eden (No. 246)).

Det följer som en slutsats av oemotsäglig logik att denna varelse inte kunnat vara den Högste Gud (Elyon) eller Eloah. Namnet för denna är Yahovah-elohim som också bär detta pluralkoncept elohim. Alltså, om inte Moses, Psalmisterna, Kristus, Johannes och Paulus var kompletta lögnare, så måste det finnas en mångfald elohim. Detta faktum känner vi även till ifrån hebreiska texter där elohim är en generisk pluralterm. Dessa varelser var inte den ende sanne Gud.

Det framgår utan tvivel att Kristus är identifierad som Herrens Ängel eller Närvarons Ängel som talade med Moses och som gav lagen vid Sinai. Han var även den ängel som elohim vilken brottades med Jakob och som frälste Hagar som Guden som ser (jfr.. 1 Mos. 21:17; 1 Mos. 16:7-13). Han var Förlösningens Ängel i Första Mosebok 48:15-16 samt lösen och förmedlaren i Job 33:23-26. På detta sätt var denna varelse Gud i Guds Hus eller El Bethel. Det står även utom tvivel att termerna elohim, yahovah och adonai är pluralformer och gäller en mångfald varelser vilka inte är den ende sanne Gud, och vilka även beskrivs som änglar. Logiken kan heller inte bestridas att, om Kristus inte är en av dessa varelser, så gäller termen för ännu fler varelser, och inte färre. Det verkar dock omöjligt för Kristus att inte vara en av änglarna i det Gamla Testamentet på grund av de upprepade vittnesmålen i det Nya Testamentets text.

Han är sänd av Värdarnas Yahovah för att frälsa Sion. Ängeln som överlämnar profetian till Sakarja säger klart och tydligt att han är den som är sänd av Värdarnas Herre att förlösa Sion och den som är sänd till nationerna och folken att förstöra dem. Denna handling från Uppenbarelseboken och Evangelierna vilar hos Messias. Denna varelse som talar under order från Värdarnas Herre kan endast vara den preexisterande Messias eller så finns det två varelser som givits detta ansvar när Uppenbarelseboken verkar tillskriva detta till Messias.

På liknande sätt är Värdarnas befälhavare över Herrens Arméer som talar med Josua i den ställning som vi tillskriver Kristus och hela historien om Jerikos fall förhåller sig fram till Messias återkomst och upprättelsen och underkastelsen av nationerna under Messias så som vi ser i Uppenbarelseboken (jfr. uppsatsen The Fall of Jericho (No. 142)).

Kristus var således inte bara preexistent, han var och är elohim eller Elohi av Israel, som Yahovah, sänd av Yahovih eller Värdarnas Yahovah, Elyon eller Högste Gud. Denna varelse, den ende sanne Gud är Eloah. Han är föremålet för dyrkan i templet som HaElohim eller Elohim eller God. Kristus är inte den ende sanne Gud. Endast denna varelse, Eloah (Elahh för kaldeerna och Allah’h för Islam) stod allena i den väntande evigheten och hade ingenting jämlikt eller samexisterande med Honom själv (jfr. uppsatsen Den Tidiga Kyrkan Teologi [127]). Ha Elohim (eller Elohim) var Eloah. Han var Messias Gud och han utsåg Messias och smorde honom som elohim med glädjens olja över sina likar (jfr. Ps. 45:6-7; Heb. 1:8-9) och Kristus var trofast till den som hade skapat honom (jfr. Heb. 3:2 Marshall’s Greek English Interlinear RSV).

Den tidiga kyrkans trosförklaring ligger inbäddad i detta enkla bekännelse av Ulfilas, Biskop av Goterna (341-381). Dessa folk höll denna tro långt före Nicea och denna tro hölls av den tidiga kyrkan från Johannes till Irenaeus (jfr. Against Heresies ANF vol. 1). Detta förklarar precis vad Tomas sagt.

Bekännelsen [381] av Ulfilas, Biskop av Goterna, 341-81

Från A, Hahn, Symbole, 3 198

Jag, Ulfilas, Biskop och bekännare, har alltid så trott, och i denne ende och sanne tro lägger jag min vittnesbörd inför my Herre: Jag tror att det finns en Gud, Fadern, allena ofödd och osynlig, och jag tror på Hans enfödde Son, vår Herre och Gud, Skapare av hela skapelsen, som inte har någon like jämte Honom – därför finns endast en Gud för alla, som även är Gud för vår Gud – och på en Helig Ande, en upplysande och helgande kraft – (som Kristus säger varnande till sina apostlar: “Se, jag sänder min Faders löfte över er; men vila ni i Jerusalems stad till vi blir klädda med kraft från höjden.” och vidare; ”och ni skall erhålla kraften som skall komma över er genom den Helige Ande”) - varken [Kung, men] underkastade och lydande i alla ting för [Hans] Gud och Fader…genom Kristus…i den Heliga Ande.- C.A.A. Scott, Ulfilas, 109

Olyckligtvis inträdde felaktighetern i tron till och med här och Ulfilas verkar ha redigerat Bibel enligt detta och uteslöt Kungaböckerna för att de var fär krigsmässiga (jfr. B. Lehane, Early Celtic Christianity, Constable London, 1994, sid. 176).

Denna bekännelse baseras på teologin som uttrycks i Psaltaren 45:6-7 och Hebreerbrevet 1:8-9. Den hölls av tidiga apologister som Irenaeus vid Lyon under det andra århundradet Denna teologi hölls av Goterna, Vandalerna, Alanerna, Suevi, Heruli, Britterna, Lombarderna och Germanerna och samtliga nordliga stammar med begynnelse från lärorna hos teologerna och lärjungarna til apostlarna som redan var århundraden gammal innan kyrkomötet i Nicea år 325 e. Kr, där många av dessa biskopar var närvarande. Binitarismens kätteri inleddes vid detta kyrkomöte. År 381 deklarerades treenigheten vid kyrkomötet i Konstantinopel från teologin av Basil Kappocidiern, Gregorius av Nyssa och Gregorius av Nazianzius. Förstörelsen av tron av grekerna och romarna hade börjat få effekter. Trinitarer betecknar bekännelsen felaktigt och oärligt som Arianism för att framkalla föreställningen att deras doktrin är äldre och att denna doktrin stammade från Arius under det fjärde århundradet. Trinitarerna betecknade sedan alternerande den subordinationistiska unitariska doktrinen efter Arius (Arianism) och sedan efter Eusebius av Nicomedia (Eusebianism) och andra biskopar mycket äldre än Arius (som inte ens var närvarande vid kyrkomötet i Nicea, utan bara var kallad för rådgivning i frågor om logik), för att anse att Anden var en skapelse av sonen, när detta i realiteten är Filiokus doktrin som framfördes vid kyrkomötet i Toledo av katolikerna själva under det sjätte århundradet. Till och med grekerna förkastade denna syn. Människor som betecknar denna syn som arinsk är antingen medvetet oärliga eller så förstår de inte tillräckligt av vad de säger.

Vårt folk i kyrkan har hållit denna antika syn i tvåtusen år och många har dött för den tron och sanningen (jfr. uppsatsen Rollen för det Fjärde Budordet hos de Historiskt Sabbatshållande Guds Kyrkor [170]).

Vi har blivit attackerade och förorättade på grund av det men aldrig så mycket som under nittonhundratalet. Kyrka efter kyrka, i varje instans, efter dess prästeskaps ledning, har förvrängt tron utan någon förföljelse och till synes av social acceptans.

För kyrkan är den preexisterande Kristus inte den Ende Sanne Gud. Dr. Samuel Kohn säger:

Den ursprungliga doktrinen för Sabbatarianismen utgår från den judiska och/eller unitariska deklarationen av tron på den ende Gud allena:

Den främsta och högsta principen för den sanna tron är Att du lyder under en Gud endast (Die Sabbatharier in Siebenburgen kap.10, sid. [47]).

Detta arbeta har nu blivit översatt till engelska (se The Sabbatarians of Transylvania (No. B3), CCG Publishing 1998), och är rekommenderad läsning som visar på historien hos kyrkans hållning. Förnekelsen av doktrinen om Jesus Kristus preexistens verkar inte ens ha varit en doktrin hos de centrala Sabbatshållande kyrkorna under århundradena.

Filosofisk och logisk grund för Kristus preexistens

Förnekandet av Kristus preexistens, hur underligt det än må verka, är i realiteten en annan aspekt av den hedniska läran om dyrkan av guden Attis, i dess binitara form, sonen är helt enkelt en aspekt av guden i en förhållandeposition till aspekten som Fader. Det är helt enkelt en modifikation av läran som leder till trinitarism på det första planet, trots att det verkar i mångt och mycket vara distinkt motsatt det.

Den bibliska hållningen är att Kristus, som en av elohimvärden, tömde sig själv och återvände till Gud, vilken då satte honom i en livmoder i mänsklig form.

Satan och Värden i sin helhet kunde ha gjort detta, men Satan valde att försöka att uppnå jämlikhet med Gud istället för att lyda. Det blev nödvändigt för Kristus att visa logiken hos Guds plan på ett direkt sätt.

Demonerna hävdade treenigheten från begynnelsen, i dyrkan av den treeniga Guden. De förnekade att Kristus var annat än en aspekt av Gud, för att det var nödvändigt att skyla deras eget misstag. Denna förledelse är centrerad kring vårt eget öde. Vi skall bli till elohim så som Yahovahs ängel vid vår ledning (Sak. 12:8). För att visa detta faktum, återvände Kristus som Yahovahs Ängel, villigt till Gud, och antog en mänsklig form efter Hans direktiv. Denna handling var för att visa vägen som vi skall återvända till Gud och ges ny form i Uppståndelsen, och ändå bestå i samma entitet i realiteten. Denna aspekt, i sig själv, visar på Guds kraft.

På samma sätt skall demonerna föras ned i graven och dö, och återvända till Gud och bli uppståndna som mänskliga varelser i den andra uppståndelsen, då de skall bli omprövade. Förnekelsen av förmågan hos den angeliska värden att föras ned i graven och dö så som vilken människa som helst (jfr. Jes. kap. 14 och Hes. kap. 28) är en begränsning av Guds Allsmäktighet. Det är en demonisk lögn. Treenigheten är en lögn som är skapad att motverka förmågan hos de utvalda att bli till elohim eller gudar så som Kristus gjorde. Förnekelsen av Kristus preexistens är skapad att dölja samma lögn från den andra synvinkeln, som en demonisk begäran efter alternativet i det mänskliga resonerandets domstol. Det leder till Buddhism och modern processteologi, där vi alla så som uppfattningsmässiga aspekter i Guds sinne är odödliga så som Gud som vilar i allting.

Den mekanism med vilken Kristus gav upp sin gudomliga form och blev till människa, är samma mekanism under Guds kraft, som vi kommer att bli uppståndna i och bli till elohim eller theoi, med andra ord underkastade gudar, som söner till den ende sanne Gud Eloah.

Förnekelsen av Kristus preexistens är att försöka att förneka värdens förmåga att föras ned till graven och bli uppstånden. Det försöker placera Kristus på en separat och särskild nivå och förnekar effektivt sett människornas ställning att bli till gemensamma arvtagare med Kristus, och för Gud att bli till allt i allt.

Argumentet att Kristus var tvungen att vara Gud för att kunna förlösa och förlåta för synderna hos människan är filosofiskt nonsens som är grundat på en lingvistisk begränsning i den klassiska antika grekiskan, vilken inte hade något ord för agape som Guds kärlek, och lånade därför ett hebreiskt ord (jfr. uppsatsen The Purpose of the Creation and the Sacrifice of Jesus Christ (No. 160)).

Kristus var tvungen att visa att han var värdig att bli Överstepräst för Värden genom sitt osjälviska offer. Kristus var tvungen att vara en av värden för att kunna göra detta. Människor dör osjälviskt för varandra hela tiden. Om Kristus inte var en preexisterande medlem av Värden, då skulle den rollen vara tvungen att göras av en annan av värden, så som Gabriel. Detta var en av premisserna på vilken Satan dömdes vid prövningen i öknen, efter Kristus dop.

Kristus blev till människa i en liknande process och följd så som vi kommer att bli till gudar. Han kom ned, dog, blev uppstånden och återvände igen i total lydnad genom kraften hos den Helige Ande och Allsmäktigheten och Allvetandet hos den Allsmäktige Gud, Eloah, vår Fader, och ende Sanne Gud.

Bibelcitat på svenska där annat inte anges hämtade från år 2000 års svenska övers. övers. anm.

